Baffis

Sådärja...
Nu har jag ingen tidsbrist,kan skriva mera.

Hade en extrem nostalgitripp igår kväll när jag hittade massa snuttar på Bafochi på youtube.
Vilken hääääääärlig tid det var!
För er som inte vet vad jag snackar om så såg slutet av min gymnasietid ut som följande:

Strunta i skolan,träna ihjäl mig minst ett pass om dagen i ballet,fridans samt kulturhistoria och sen fik med kompisarna.
Man kan nog påstå att jag inte var särskilt skolmotiverad.
Inte för att jag är ett dumhuvud...det vet nu ju redan.Hela högstadiet gick ut på att essa betyg bara för att jag inte såg ut som en nörd. Men det var just under 14-15 jag började satsa på dansen ordentligt.
Varför kasta bort skolan på dans??För att just ovan nämda ballett hade varit på turné i göteborg och min dansförening hade tränat tillsammans med dem.Där blen tonårs-Pocca erbjuden en plats på Ballet Folclorico de Chile`s akademi.
Eftersom mina föräldrar är konservativa människor så fick jag inte skjuta upp gymnasiet till senare utan fick vänta i tre år innan jag fick bege mig. Tro mig...den dagen var efterlängtad.

Jag hade tur - jag visste precis vad jag skulle göra efter gymnasiet,dansa,resa och se världen medan jag flyttade "tillbaka" till homelandzzzz. Tur menar jag för alternativet hade varit göra lumpen eller au pair.
Iuuuuuu au pair - ta hand om någon annans barn? Inte min grej!
Lumpen - jaa...där fick man i alla fall lära sig discpiplin..men ändå inte riktigt rätt.

Dock var min far mot dansandet i och med att han inte tycker det är ett riktigt yrke och mor min var orolig för hur jag skulle klara mig alldeles ensam så långt bort i ett farligare ställe än göteborg.Allting fick man ordna själv,övertalningen,jobba ihop till biljetten,ordna pass och ev visum,bostad etc.När man är 18 år är man inte så kaxig - bara att förnya det chilenska medborgarskapet var en självständighetsförklaring!He he.

Hur som helst...Bafochi.
Första tiden var hård,jag var verkligen ensam fast med min enorma släkt inom räckhåll.
Att lära sig att prata som vanliga människor och förstå skämten var en historia för sig - man gjorde bort sig rejält många gånger. Hur kan man få "att döda en höna" till att gå och ha sex?Pervertrerade hjärnoooor!!Hahahahah men det blir charmigt ändå i längden,alla skrattar i Chile.

Men träningen - jag hade nog aldrig upplevt så mycket smärta samtidigt .Ibland kändes det som att lumpen hade varit den lättare vägen.Tår bröts,muskler sträcktes,hundra kramper,uppskrapade knän och ryggvärk efter käppen(jaaaa vi hade en rysk ballettränare som använde sig av taktkäppen till annat än takt).
Till slut lyckas Pocca ta sig till nationella som prima ballerina och kort därefter till internationella delen av akademin.

Det bästa med danstiderna var inte det som folk frågar efter,att vara i toptrim,delta i de flesta kulturevangemang och att träffa kändisar.Nej mina kära, kändisar träffade man på lika villkor eftersom även de är artister och därför helt vanliga människor.Visst träffade man otroligt begåvade personer - med de flesta var de som arbetade bakom kändisen.
Utom Chayanne....chayanne pillar ni INTE han är superbegåvad i allt han gör OCH trevlig OCH ödmjuk OCH lika snygg i verkligheten som i sina videos.

Man hade gått från gymnasiestudent i lilla,sömniga Göterbog till dansare på ett känt kompani i en sydamerikansk miljonstad,rusandes från metron till träningar,uppvisningar,fotosessioner och ibland fick man till o med extraknäcka på som "etnisk modell".Inte för att jag e supersnygg ditt sär!För att jag hade den fysiska kroppen för det just då - medellängden på chilenska kvinnor ligger under 160 så för dem är jag lång!Och det etniska utseendet...hahaha i sverige har det aldrig ansets vara fördelaktigt.
Det roligaste var resorna,de hundra timmarna man satt på en buss o såg det europeiska&sydamerikanska landskapen susa förbi.Vi var verkligen lyckligt lottade och vi njöt av allt. Visst fanns det nackdelar....som hirearkin av hur man skulle sitta på bussen.Direktör,prima dansarna och flickorna längst fram,musikerna som oftast var lite äldre utgjorde en buffert i mitten av bussen och pojkarna längts bak.Dessutom fick man inte ha ett förhållande med någon i balletten(inte för att det efterlevdes inoficiellt). Lönen var i princip obefintlig och ledigt??Jaa du...det fick man på natten för att sova.

Vad kul vi hade,strumpdockorna som alla tjejer fick av dansarna till int.kvinnodagen då vi inte gick av bussen på 26 timmar!
Eller att sminka sig på en skumpande van,skrapa upp foten på ett rör utan att märka det och bloda ner scenen hal lagom till stilettklackstangon!Eller när man gjorde miner åt musikerna så fort man hade ryggen mot publiken för att se om de kunde hålla sig!Muhahahahha.
Jag kanske borde ha stannat där längre tycker ni ja,men dansen har endast varit en hobby.När jag började satsa visste jag att det var en begränsad tid man kunde leva på det.Mitt mål var ändå att få leeeeeeva ut det,bo i homelaaaaaaandz,lära känna släkten på riktigt och helt enkelt att klara mig själv!

Vilka tider.Det var det bästa jag hade gjort på mycket länge,jag kände mig levande.Allt detta fick jag de åren,nåt som au pair,lumpen eller flera år av skitigt jobb inte hade kunnat ge.
Dagen D var lagom till min födelsedag : Att stå på Quinta Vergara och dansa för Festival de la Musica de Viña del Mar! Rock star dreams!I was aliveeeeeeeeeeeeee!!

Så fick man en dröm uppfylld....
Undrar om de drömmar man har nu kommer att uppfyllas...
Nu är drömmarna lite mindre extravaganta men ändå sååååå efterlängtade....att ha vardagen.

Som i härom kvällen då Pojken kom hem från kvällspasset och la sig bredvid mig i sängen. Jag låg och läste min tråkiga kurslitteratur för glatta(?) livet,han pysslade med datorn samtidigt som han förstrött klappade mig på benet..Det var varmt och mysigt....såsom en scen på tv.
Det där skulle jag kunna göra riktigt läääänge.Detsamma igår kväll fast då låg han och skakade av skrattanfall på grund av min träningsvärk.
Är det inte underligt hur man förändras med tiden?

Nu tycker jag att du har varit duktig - att du ORKADE läsa igenom hela inlägget *klapp på huvudet*.
Jag tror att det räcker nu,jag har miljoner saker att tillägga men jag tror att vissa saker måste man berätta live - annars förlorar man poängen. Lost in translation U know
Dags att skynda till tåget.
Pocca åker till göteborg i helgen...wiiiiiiiii


silvana.